På bordet står en primula, Wilhelms älsklingsblomma. Och nu ser jag bröderna tona fram borta vid hörnsoffan böjda över varsin kopp té. De ser inte de minsta slitna ut, bara aningen dammiga. Jag slår mig ner hos dem. De har förstått mitt ärende och ger mig ett minutglas. Tiden för intervjun är utmätt.

 
Berätta något om er barndom
Jacob: Jag är mina föräldrars andre son och född i Hanau 1785. När jag var sex år blev min far utnämnd till Steinaus rådman. Från denna trakt med sina många ängar, omgärdade av vackra vackra berg, har jag de klaraste minnen.

Wilhelm: Trakten kring Steinau har något behagligt över sig. Vi strövade ofta genom ängsbevuxna dalar och vandrade upp på höjderna. Känslan för naturen var måhända medfödd hos oss liksom hos de flesta andra, men fick därigenom extra näring.

Ni var runt tjugo år då ni började samla sagor. Varför?
Wilhelm: Det var kanske hög tid att slå vakt om sagorna, då de som ska bevara dem blir allt färre eftersom seden att bevara dem är på väg att försvinna, liksom alla hemlighetsfulla vrår i hus och trädgårdar viker undan för en praktfull tomhet.

Era sagor är ibland rätt grymma. Är de verkligen lämpliga som barnlitteratur?
Wilhelm: Även regn och dagg som faller är välgörande för allt som finns på jorden. Den som räds att ställa ut sina växter, av oro för att de kunde ta skada och därför hellre vattnar dem inomhus med avslaget vatten, skulle väl aldrig begära att regn och dagg därför borde upphöra.

Jag förstår. Ni samlade i en tid då Tyskland låg under fransk ockupation. Var det därför ni ändrade från prinsessor till…
Wilhelm: kungadöttrar, ja.

Och Rödluvans vinbutelj till…
Jacob: en flaska vin, ja.

Det låter som om ni var språkpuritanister?
Jacob: Ett folk som försummar sitt modersmål kan aldrig blomma.

 Nä, det förstås. Apropå Rödluvan, vad vet ni om sagan?
Wilhelm: Den påminner om en svensk folkvisa: Jungfrun i den blå skogen.

Ni var intresserade av Norden och ni kunde svenska. Vad vet ni om Sverige?
Jacob: Det är ett mäktigt land, överallt reser sig runstenar ur marken.

Och svenska folket då?
Jacob: Svenskarna känns igen på näsans ädla form.

Det sägs att ni hade planer på att utvandra till Sverige?
Jacob nickar.

Men det blev inte så?
Wilhelm: Ju längre han skulle bo utan oss, utan min fru och barnen, desto mer nedstämd skulle han bli.

Så herr Jacob, förblev ungkarl?
Jacob: Det vita hullet på kvinnornas kroppar är avskyvärt

Hoppsan då. Säg något bra om kvinnor då?
Jacob: Att de har vårdat sagotraditionen förnämligt. Utan deras omsorger hade det mesta  förtorkat.

Många av sagorna förmedlades via kvinnor. Detta gäller framförallt den första utgåvan från 1812.
Jacob: men sen giftermålet är det inte mycket bevänt med Gretchen. Hon har liksom alla andra kvinnor bara sin man i huvudet.

Ni var språkforskare också. Om sagosamlingen var frukten från ungdomsåren, så blev ”Deutsches Wörterbuch” (historisk etymologisk ordbok besläktad med bl.a. SAOB) kröningen av er samlade kunskap. Hur fördelade ni arbetet sinsemellan?
Jacob: Då det var dags att sätta igång sa jag till Wilhelm: om jag tar A, så får du ta B.
Wilhelm: Men jag sa: det kommer alldeles för hastigt på, låt mig få börja med D.

Så herr Jacob började med A B och C. Berätta något om A?
Jacob: Av alla ljud, är A det ädlaste och ursprungligaste: kraftfullt ljuder det ur bröst och strupe. Det är barnets första läte och som det lättast lär sig att frambringa. Med rätta står det främst i alfabetet på de flesta språk.

Åter till sagorna. Många handlar om syskonrelationer. Hur har ni det tilsammans?
Jacob (tittar på Wihelm): Han är min bättre hälft.
Wilhelm (tittar på Jacob): Han är den mest trofasta och älskvärda människan i världen.

Plötsligt är båda borta. Minuturet är tomt. Kvar ligger notan och en stjärndaler och alla frågor vi inte hann med.